Just nu kan allt ta sig. Precis ALLT. Det är den här årstiden jag borde vara lycklig och glad. Men det är inte så lätt. Jag känner mig helt tom. Helt värdelös och misslyckad. Klarar inte av att vara hemma längre. Allt blir bara fel, jag trivs bättre här ute på landet hos mormor och morfar, så mysigt. Kommer nog bo här mestadels i sommar när min familj åker till turkiet utan mig. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, så blandade känslor alltså.
Vänner och pojkvän håller mitt humör uppe, hade aldrig klarat det här utan er. Speciellt Amanda och Patrik. Jag kan inte beskriva hur mycket ni betyder för mig.