Jag vet inte vad jag hade gjort utan mina vänner och min familj. Ärligt talat hade jag inte gjort någonting, för ni är allt för mig. De som betyder mest, som jag älskar mest. Ni får mig att le när livet är på botten. Jag säger det inte ofta men jag är så sjukt tacksam att jag har er alla. För mig är det svårt att uppskatta saker här i livet, att minnas saker, att prata om hur jag mår och framförallt att prata om min pappa. Jag älskar honom mer än allt och det gör ont i mig att han inte är kvar här hos mig. Jag vet att han finns här någonstans, jag kan bara inte se eller höra honom. På söndag har det gått tre år sedan döden förstörde mitt liv. För tre år sedan var jag vilken tjej som helst, en svag liten fjortis som trodde hon kunde göra som hon ville. Nu tre år senare är jag en stark känslosam tjej som kämpar varje dag för att få må bra. De senaste åren har det varit många motgångar. På ett sätt har det varit bra för mig för jag har lärt känna mig själv bättre, min familj bättre och jag har även lärt mig nya saker om livet. Det har även varit väldigt jobbigt på många sätt, i högstadiet tappade jag koncentrationsförmågan som jag fortfarande inte fått tillbaka. Tyvärr är det så. Och det är inget jag kan styra över. Därför slutade jag gymnasiet i höstas. Folk tror att jag är lat, skoltrött och att jag bara inte orkade gå till skolan. Jag skiter i vad folk tycker och tänker för det är mig det handlar om. Jag är bara trött på att få höra all skit om att jag hoppade av gymnasiet, det är det de handlar om. Det var ett stort steg för mig, för jag har alltid velat lyckas med skolan och få bra betyg. När vänner försvinner och man får en diagnos att man är sjuk och ska börja en medicinering som skulle ta alla mina krafter är det inte lätt att sköta skolan. Därför valde jag att göra såhär. Än har jag inte ångrat mig för jag kommer troligtvis börja plugga redan i höst igen. Det jag ville komma till är att allt sitter ihop. När pappa dog stängde jag in alla mina känslor i mig själv och förlorade min koncentration, då skolan började gå åt helvete. Jag blev djupt deprimerad pga av skolan och allt som hänt tidigare och var tvungen att hoppa av skolan. Började äta mediciner och nu är jag påväg upp. Det har bara gått neråt och neråt för mig i livet men äntligen kan jag se framåt. Iallafall lite. Jag tänker inte ha för höga förväntingar för jag är ännu inte frisk och medicineringen är inte slut än. Det jag vet är att det kommer ta ett bra tag till att bli mig själv igen eftersom att jag alltid har stängt in alla känslor, därför är det svårt att börja öppna sig och bli den jag egentligen är. Jag tar en dag i taget och försöker se livet som något bra. Det handlar inte om att misslyckas eller lyckas i livet. Utan att trivas med sig själv och må bra.