Mina mediciner hjälpte mig, jag höll på att bli mig själv igen. Jag kunde sova bra, jag kunde andas bra och jag kunde tänka framåt. Nu har jag fastnat i min ensamhet igen och kan inte ta mig ur det. Jag har inte gjort annat än att skrika och gråta den här helgen. Stunder som dessa undrar jag vad meningen med livet är? Just nu vet jag faktist inte. Vad hände med familjen, kärleken och vännerna? Vart tog allt bra vägen? Jag höll på att bli hel, men jag går bara sönder mer och mer. En förändring skulle behövas. Eller en resa. Varför inte ett nytt liv? Varför inte bara somna och aldrig mer vakna igen?